När vi passerade Vikene var himlen vackert blåsvart över sjön, väl försedda med regnkläder och gummistövlar var vi förberedda på en kväll med både åska och regn. När vi kom fram till Maria Vildhjärta och Johannes så hade det ljusnat och regnet höll sig borta hela kvällen, ibland har man tur.
Blog ImageEftersom det var så många som slutit upp delade vi på oss i två grupper, den ena blev kvar framför boningshuset med Johannes och fick höra den spännande historien om de som bott på platsen tidigare, den andra gruppen följde med Maria på en slingrande stig upp i skogen för att få möta några av de underfundiga och mystikomspunna figurer som flyttat in bland granar och liljekonvaljer.Blog ImageJohannes berättade med inlevelse om människor från svunna tider, om deras konstnärsdrömmar och framtidsdrömmar, om hur man för länge sen planterade några få gullvivor från ett barndomshem och som nu spridit sig över hela ängen bakom huset. Ett varsamt omhändertagande av naturen för att skapa på lång sikt, en känsla av rofylldhet infann sig, här fanns ingen stress för att bli färdig och att få det perfekt, något som man kanske bör ta sig en funderare över..

Blog ImageBlog ImageVi vandrade runt bland odlingarna som omgavs av material hämtat från naturen blandat med kluriga ordvitsar och skulpturer.Blog ImageBlog ImageEfter en stunds rundvandring kom Maria och det blev vår tur att få följa med på vandringen upp till hennes ateljé. Att få lyssna på hennes kloka ord och innersta tankar, få höra historierna bakom flera av hennes figurer och att få bläddra i de böcker hon skapat var berikande, humor och allvar blandades med finess.
Blog ImageBlog ImageJag är fylld av beundran över energin hos både Maria och Johannes som orkar ta emot så många besökare hemma och bjuda på sig själva, delta i utställningar och på föreläsningar, men kraften hämtar man i naturen och i odlandet, det vet vi trädgårdsmänniskor, eller hur?
Blog ImageBlog Image